lite fortsättning..
Tiden gick och man levde i sin egen lilla bubbla på sjukhuset. Brydde sig inte om det var 2 dagar sedan man hade duschat, hur vädret var ute, vad som hände i omvärlden var helt ovesentligt. Allt kretsade runt den lilla krabaten i kuvösen.
Jag var på sjukhuset i 5 veckor, vi fick resa hem på Jespers 1månaders dag. Otroligt skönt att komma hem, bara vara själv och göra som man själv vill. :o) Det gick bra att vara hemma, snällare pojk får man leta efter, han sov, åt och gulpade (maten kom upp igen).
Hönsmamma som jag inte skulle blir var jag lite smått bekymrad för denna gulpingen även om jag vet att det är vanligt när barn är små att en del av maten kommer ut när de rapar osv. Vi var tillbaka på sjukhuset efter 1vecka, på ögonkontroll som alla barn födda innan vecka 34 ska göra. Då tog de också vikten på honom. Han hade bara gått upp 6 gram. Men han åt massor! 56gram vid ett måltid så det kom snart till att gå fortare sa dem :)
Ytterliggare en vecka senare ringde en av sköterskorna mig bara för att höra hur det var med Jesper. Inte för att det var något som ingick i hennes arbetsuppgifter eftersom vi var utskivna, utanför att hon tänkt så mycket på honom sedan vi var där för en vecka sedan. Hon tyckte att viktuppgången var lite liten och ville att vi skulle komma in och väga honom, så vi satte oss i bilen och körde till sjukhuset igen. Hon tog honom när vi kom och sa att det var inte den Jesper hon hade sett för en vecka sedan. Han hade inte gått upp ett gram och var lite slö och tråkig i färgen. Det resulterade i att vi blev inlagda på sjukhus igen, efter nästan 2veckor hemma, och det blev lagt ner en sonde med en gång för att ge Jesper mat.
Dagen efter var han lite piggare igen men de fick nu se hur mycket han gulpade och sa att det är inte normalt. Nästan allt han ätit kom upp igen och det lilla han fick behålla användes till att hålla värmen i kroppen, så han hade inget över till att gå upp i vikt på. En utredning startades och den har nu visat att han lider av reflux. Det är helt vanligt bland små barn och går ofta över av sig själv efter några månader. Men Jesper hade visst en lite kraftigare variant som behövde behandlas. Så nu får han mediciner och är väldigt mycket bättre.
Vikten går sakta men säkert uppåt, han har gått upp 200g på den första veckan vi var här och ytterligare en del nu. Formen och färgen är också tillbaka igen. Igår var det en dietist här och snackade om vad man ska tillsätta i hans mjölk för att han ska gå upp lite fortare, han är liten för att vara så gammal som han är (2150g). Försöken startade igår så vi får hoppas att det ger resultat. Han ammar och får flaska vartannat måltid eftersom han inte får nog med kalorier och protein bara genom att amma.
Jag vet inte när vi ska hem igen, hör lite olika hela tiden. Det var först i förrgår sedan slutet av veckan, i helgen och nu det sista jag hört är i starten av nästa vecka. Så nu har jag bara slutat bry mig, jag är här och räknar med att de säger till mig den dagen vi ska hem. :o)
Nu så..
..är det länge sedan sist och otroligt mycket som har hänt. :o)
Jag valde den blå klänningen som jag fick uppsydd i Thailand. Det var precis att det gick!
Går inte igenom allt som hänt i sommar utan hoppar till det viktigaste, Jesper kom till världen.
Har inte skrivit något om graviditeten här och inte på facebook, har inte varit en hemlighet. Men vi valde att själv berätta för folk och inte att meddela alla via en statusuppdatering på facebook. Hur man gör det är helt upp till var och en, men vi valde alltså detta..
Jesper kom till världen 6 augusti kl.15.05, det var 9 veckor förtidigt så han var en liten skit. Vägde 1420gram och var 38cm lång. Vi visste att det var en liten risk för att han skulle komma förtidigt men kunde aldrig drömma om att det skulle bli så tidigt. Jag har mått bra under hela graviditeten, men kroppen har haft dåliga värde så jag var sjukskriven från vecka 12. Otroligt tråkigt!! Och absolut inte som många kanske tänker "åhh så skönt at bara ta det lugnt" Jag lovar, it sucks!!
Tisdag 3 augusti var jag på vanlig kontroll hos barnmorskan (det var jag var tredje vecka, i tillägg till kontroller på skhuset varje månad) och pga olika saker så ville hon att jag skulle på extra kontroll på sjukhuset. Det var inget nytt, det ville hon de två gångerna innan jag var där också, så jag körde dit IGEN! Där blev det tagit ctg och ultraljud, bestämdes då att jag skulle bli kvar till observation. De följande dagarna var det ultraljud och ctg flera gånger om dagen. (Tjejer, packa bbväskan i god tid! Jag kom dit med handväskan och Sian försökte så gott han kunde att ta med det jag bad om, men det blev mycket konstiga saker)
På fredag morgon vid ultraljudet fick jag veta att man skulle inte stirra sig blind på några tal som var de de höll koll på vid ultraljudet, Jesper (eller Mini som han hette då) var aktiv, flyttade sig mycket och gjorde det lite svårt för dem att ta alla mått som de skulle ha. Och eftersom allt verkade bra och ctg varit så fint hela veckan kunde jag får åka hem och komma tillbaka på lördagen, men de skulle bara ta ett ctg till innan jag stack. Jag var glad och gick tillbaka på rummet och packade, ringde Stian och la mig klar för ctg, det tar ju bara 20min innan den blir godkänd. Trodde jag!! Det var vad den gjort hela veckan, men nu gick det 1,5 timme och den blev inte godkänd.. hmm...
Läkaren kom in igen (ca kl.12.30) och sa, "det sker idag" Jag var lite borta och sa "vad sker idag??" Jag skulle ju hem, hade planerna för fredagskvällen klara. Men nej, Mini skulle ut, och det skulle ske ca kl.16-17 pga bedövning och eftersom jag fått så mycket att dricka under ctg. Det var bara att ringa Stian igen och han kom med en gång. Vi satt på rummet och pratade om allt och ingenting när det kom en läkare kl.14 och sa "då är det din tur om 15min" ehmm... va??? Det var för att läkaren sm tagit beslutet ville vara med under födseln (kejsarsnittet).
Se gick allt snabbt, kateter, bedövning, Stian i rymddräkt, "du känner detta, men gör det ont?", en liten pojke..
Det tog 5min från de satte kniven i mig till de försvann med Mini som behövde lite starthjälp. Stian följde efter och jag blev ihoplappad och körd på uppvak där jag skulle vara i 4 timmar. Herre gud så lång tid!!! Damerna på uppvaket tjatade hela tiden på mig att jag skulle sova, men vad f**, sova nej, klockan skulle bara gå lite fortare.. Efter ett tag kom Stian in till mig med kort på vår lilla Jesper (Stian fick välja namn, det stod mellan 2st) Världens finaste!!
Men Jesper behövde hjälp med lite olika saker så han blev lagd i kuvös med en gång, där var han i 1,5 vecka innan han flyttade över i öppen säng. Det var aldrig något kritiskt, men det var ändå en väldigt psykiskt tuff tid den första veckan och det var inte långt mellan tårar och leende..
*kommer mer senare*
bild 1- mitt första möte med Jesper som är 4,5 timme gammal.
bild 2- Närbild på Jesper med cpap som hjälpte honom att få luft den första veckan.
bild 3- Nybadad Jesper med sonde eftersom han inte kunde äta själv. Kläder i str.40
bild 4- Äntligen hemma! Bilstolen är lite för stor, har byggt upp med en kudde under rumpan..
bild 5- Jesper vet vad han ska göra när det blir för ljust
